Throughout Westeros, the cold winds are rising. From the ancient citadel of Dragonstone to the forbidding lands of Winterfell, chaos reigns as pretenders to the Iron Throne of the Seven Kingdoms stake their claims through tempest, turmoil and war. As a prophecy of doom cuts across the sky - a comet the colour of blood and flame - five factions struggle for control of a divided land. Brother plots against brother and the dead rise to walk in the night.
A Clash of Kings är en stark fortsättning på en mycket stark början. Med den här boken blir världen större, djupare och mer komplicerad. Slutet av första boken sätter hjul i rullning. I den här boken börjar hjulen få upp fart, och de krashar in i både det ena och det andra på vägen. Nya parter dras in i kampen, om makt och om överlevnad. Karaktärerna vi lärde känna i A Game of Thrones får fler nyanser, samtidigt som vi får lära känna ett par nya. Boken går även in djupare på de tankar om makt som Martin började utforska i A Game of Thrones. Om man vill kan man se hela serien som en utforskning av vad makt är. En lång variant av följande gåta: "In a room sit three great men, a king, a priest, and a rich man with his gold. Between them stands a sellsword, a little man of common birth and no great mind. Each of the great ones bids him slay the other two. ‘Do it’ says the king, ‘for I am your lawful ruler.’ ‘Do it’ says the priest, ‘for I command you in the names of the gods.’ ‘Do it’ says the rich man, ‘and all this gold shall be yours.’ So tell me-who lives and who dies?" - Varys
Krig, elände och humor är vad jag tar med mig från att ha läst A Clash of Kings för andra gången. Precis som med A Game of Thrones kommer här en samling tankar, som innehåller vaga spoilers för den här boken.
Första gången sträckläste jag A Clash of Kings. Mitt fokus var på vad som ska hända. Så var det naturligtvis inte den här gången. Därför hade jag tid att lägga märke till några saker som inte är så bra. För det första saknar A Clash of Kings känsla. Med det menar jag att författaren inte lyckas skapa ett känslomässigt band mellan läsaren och karaktärerna. Jag blev inte glad, arg, ledsen eller skrämd. Detta beror på två saker. För det första händer det få avgörande saker. Man kan ju tycka att det inte borde spela någon roll vid en omläsning, men det gör det. Främst för att Martins språk är som bäst då.
För det andra genomgår få karaktärer någon drastisk förändring, vilket är Martins andra starka sida. Resultatet blir att jag som läsare fokuserar mer på detaljer. Det är i sig inte något problem, särsikt inte vid en omläsning, men om jag vill fokusera på detaljer vill jag naturligtvis komma ihåg så mycket som möjligt. Då blir bytet av POV något irreterande, snarare än något som driver mig vidare. Avsaknaden av känsla och det ovälkomna hoppen mellan kapitel gör att den här läsningen inte var lika fängslande som jag förväntat mig.
Men A Clash of Kings är, trots det, ingen dåliga bok. Martin visar hur kriget förstör landet och sprider elände hos vanligt folk, på ett sätt som är trovärdigt och gripande. Trots att den känslomässiga kontakten till karaktärerna ofta saknas, finns där en atmosfär som gör att jag ändå inte är helt likgiltig. Det finns många godbitar här. Tyrions försök att styra i Kings Landing är smarta, underhållande och fulla av humor. Stannis är oväntat rolig och varm. The House of the Undying är helt enkelt fantastiskt och Jons kapitel i den här boken är hans bästa.
Precis som med A Game of Thrones var det en sak som stod ut när jag läste A Clash of Kings. Den här gången var det Sansa. Det var svårt att tycka om Sansa i första boken. På samma sätt är det svårt att inte tycka synd om henne i den här. Det är svårt att inte känna med henne, och det är svårt att inte förlåta henne. Sansa reagerar precis som man kan fövänta sig att hon ska göra, och skildringen av hennes sorg och utsatthet är det mest verklighetstrogna Martin skrivit. (Jag vet vad jag sa om avsaknad av känsla förrut. Sansa är undantaget som bekräftar regeln). Hon är också märkilgt sympatisk. Hon är den enda karaktären som inte vill döda någon, inte vill ha makt eller utnyttja någon. Hon är unik i den här världen, och lämnar ett avtryck.
|Nymeria